Jag blir så arg och besviken på dig...

Träffade på dig i centrum för en vecka sen å springer du å gömmer dig framför mina barn och dina barnbarn!!!

Jag vet varför och jag konfronterade dig utan ett direkt bra svar.

Har väntat i en vecka, och nu ringer man tillbaka för att återigen hoppas på ett bra svar, men vad får jag???

Jo bara en massa ljug rakt upp i mitt ansikte!!
Varför????

Varför vill du utsätta oss för detta???

Varför bara inte erkänna ditt problem och be om hjälp???

Vi vill inget hellre.

Är det så du vill ha det???

Arg, besvikenhet, ledsamhet ja det mesta har jag stått ut med hela min uppväxt.

Snart kommer jag sätta ett stopp föralltid.

För jag orkar inte snart inte fortsätta hoppas på det bättre!!!

Hur kan man vilja utsätta sitt barn för detta???